Det finns gott om påståenden kring sötningsmedel, men vad säger forskningen?
Av Joachim Bartoll (2012)
En av de vanligaste syndabockarna är aspartam, vilket egentligen inte är konstigt med tanke på att aspartam var det första godkända sötningsmedlet och har använts sedan början av 80-talet. Redan från start började spekulationer cirkulera om aspartams eventuella farlighet. Och som rykten och desinformation har en tendens att göra, har dessa farhågor börjat leva sitt eget liv – och vilken groplats för urban myths är inte bättre än internet?
Kontroversen kring sötningsmedel är mer aktuell idag än någonsin tidigare. Fram tills nyligen har vi sett olika alternativ av sötningsmedel som en valmöjlighet för exempelvis de med diabetes att kunna njuta av sockerfritt godis, glass eller läsk. En annan populär valmöjlighet har varit att kunna sänka kaloriintaget genom att ersätta socker med en minimal mängd sötningsmedel. Det senare har lett till att sötningsmedel ofta associerats med diet, kalorirestriktion och viktnedgång.
Idag vet vi emellertid att socker, modifierad majssirap/stärkelse (High-Fructose Corn Syrup) och andra högkoncentrerade källor med stor del fruktsocker är mycket mer hälsovådliga än vi tidigare antagit. Vi har länge kunnat se sambandet mellan socker och övervikt, diabetes och metaboliskt syndrom. Nu vet vi att det i huvudsak är fruktos (fruktsockret) som i sin tur skapar urinsyra som sedan står bakom samtliga av dessa problem. Vi vet även att energiintaget (kalori in vs kalori ut) är av sekundär betydelse och att näringsintagets sammansättning och främst mängden socker/fruktos är den avgörande faktorn. Det är med andra ord fullt möjligt att utveckla dessa sjukdomar utifrån en dålig kosthållning utan att för den delen behöva ligga på ett kaloriöverskott.
Eftersom nästan all läsk, konfektyr, bakverk och även frukostflingor, smaksatta mejerivaror, färdiglagade rätter och mycket annat idag innehåller socker eller modifierad majsstärkelse är alternativa sötningsmedel av stor vikt. Låt oss därmed gå vidare med att titta närmare på aspartam och vad forskningen verkligen säger.
Aspartam
Aspartam (E 951) är utan tvekan det sötningsmedel med mest forskning bakom sig. Aspartam är omkring 200 gånger sötare än socker och är sammansatt av två vanligt förekommande aminosyror, asparginsyra och fenylalanin tillsammans med en metylgrupp. Eftersom aspartam består av vanliga aminosyror är dess energiinnehåll cirka 4 kcal per gram.
Nedbrytning av Aspartam och Metylalkohol
När aspartam bryts ned i kroppen består omkring 10 % av metylalkohol (metanol) vilket är en naturligt förekommande förening som finns i många livsmedel, framförallt i konserverade och fermenterade matvaror samt fruktjuicer. Metanol omvandlas till formaldehyd vilket bryts ned till myrsyra i kroppen. Även om dessa ämnen är giftiga är faran från dessa mikroskopiska mängder kraftigt överdrivna.
En burk med aspartamsötad läsk innehåller cirka 200mg aspartam, vilket omvandlas till cirka 20mg metanol. Tittar vi på proteinpulver, innehåller en portion (30g proteinpulver) mellan 8 till 15mg aspartam beroende på pulver och smak. Detta ger vid nedbrytning mellan 0,8 och 1,5mg metanol. Du får med andra ord dricka minst 13 proteindrinkar för att komma upp i samma mängd som du får i dig från en burk med aspartamsötad läsk.
Vidare oxiderar metanol snabbt till myrsyra i kroppen. Den mängd metanol som behövs för att producera toxiska mängder myrsyra är 200 till 500mg per kilogram kroppsvikt. För en person på 70kg är detta med andra ord 14,000 till 25,000mg metanol. Det är extremt mycket och knappast något man behöver oroa sig för, vare sig man är storkonsument av aspartamsötade produkter eller fermenterade livsmedel.
En studie visade ingen skillnad i blodkoncentration vid ett metanolintag av 34mg/kg kroppsvikt. Vid överdosering på 100-150mg/kg var blodkoncentrationen aldrig farligt högt och fullt normal igen inom 8 timmar (1).
Gränsvärdena för intag av aspartam är satta enligt 40mg/kg kroppsvikt (FAO/WHO) och 50mg/kg (FDA). Det är mellan 2800mg och 3500mg aspartam per dygn för en person på 70kg, vilket av ren kuriosa, motsvarar omkring 8kg proteinpulver från Body Science (per dygn).
Fenylalanin och PKU
Människor med den mycket sällsynta sjukdomen PKU bör undvika fenylalanin då deras kroppar inte klarar av att bryta ned denna aminosyra. Detta är anledningen till att produkter med aspartam måste rymma en varningstext om detta (innehåller en fenylalaninkälla). Produkter med aspartam är dock deras minsta bekymmer. Cirka 45 % av aspartam består av fenylalanin, vilket betyder att en burk med lightläsk innehåller omkring 90mg fenylalanin medan exempelvis 2,5dl mjölk innehåller 400mg och en normalstor banan 580mg.
Inget stöd för farhågor
År 2007 utfördes en stor utvärdering av alla publicerade studier om aspartam av flera forskningsinstitut och universitet (2). Deras sammanfattning var att intaget av aspartam, även bland storkonsumenter, låg långt under de livsmedelssäkrade rekommenderade dagliga intag av 40 och 50 mg per kilo kroppsvikt och dag. Vidare fann de inget som helst stöd för hypotesen att aspartam kan påverka nervsystemet, inlärningsförmågan och beteendet hos människor. De fann heller inga bevis för koppling mellan aspartam och cancer. Flertalet studier och vetenskapliga artiklar ända tillbaka till 1985 kommer fram till exakt samma slutsats. Sedan denna utvärdering utfördes har flera nya studier utförts som visar att det inte finns någon koppling mellan aspartam och hjärncancer (3) eller sötningsmedel och mag-, bukspottskörtels- och endometriecancer (4).
De enda legitima vetenskapliga påståenden om negativa effekter kommer från några enstaka studier utförda på djur och då i synnerhet på råttor.
En annan fråga gällande aspartam är dess koppling till huvudvärk och migrän hos en liten grupp med människor. I dagsläget finns det väldigt lite direkt forskning om detta, utan det rör sig främst om individuella rapporter. En studie av Schiffman et al (5) visade inget samband. Med tanke på att det finns hundratals dokumenterade ämnen som kan orsaka huvudvärk eller migrän är det inget bevis för någon form av giftighet, utan snarare en individuell intolerans.
Tolkning och sammanfattning av studier
Oavsett vilka typer av studier man tittar på är det alltid viktigt att tolka litteraturen och inte en enskild studie i sig. Resultaten från en specifik studie eller labb kan vara totalt felaktig.
När sedan forskare världen över under flera decennier har frambringat hundratals studier på en fråga, kommer folk som letar efter en enda liten detalj alltid ha mycket att välja på. Därför är det väldigt viktigt med systematiska översikter och det är också nödvändigt att förstå styrkorna och svagheterna för varje typ av studie. I det här fallet har studier på människor inte funnit någon som helst evidens för cancerrisk från aspartam.
Det bör även tilläggas att EFSA (the European Food Safety Authority) arbetar med ännu en översikt på över 600 studier om aspartam som i en del av ett större projekt där alla tillsatser i livsmedel godkända inom EU innan januari 2009 ingår. Från början skulle denna sammanställning av aspartam ha presenterats i september 2012 men har nu blivit framskjuten till maj 2013. Vissa internetprofiler har försökt att få detta att framstå som att aspartam ifrågasätts av EFSA, men så är alltså inte fallet. Denna översikt gäller som sagt inte specifikt för aspartam, utan för alla tillsattser som godkänns tidigare än 2009.
Det senaste uttalandet om aspartam från EFSA är från februari 2011 och säger att, ”det finns inte några vetenskapliga bevis hittills som ger anledning att ompröva tidigare säkerhetsanalyser av aspartam”. Tidigare säkerhetsanalyser av aspartam inom EU har skett 1984, 1988, 1997 och 2002 (6).
Stevia, en nygammal uppstickare
Stevia, en sydamerikansk ört, är ett någorlunda nytt sötningsmedel på marknaden trots att det har använts i sin ursprungliga bladform i över 600 år. Skillnaden är givetvis att Stevia som sötningsmedel är ett extrakt i koncentrerad form (rebaudioside A eller ”reb-A”) och det är reb-A som först godkändes av Amerikanska livsmedelsverket 2008 och i Europa i december 2011. Stevia är 300 gånger sötare än socker.
I mag-tarmkanalen metaboliseras rebaudioside A till steviosid. Därefter bryts steviosid ned till glukos och Steviol. Steviol kan inte spjälkas och passerar tarmkanalen oberörd.
I ett fåtal rapporter har det framkommit att steviosid och steviol är svaga mutagener (7, 8). Men huvuddelen av dessa studier har visat en avsaknad av skadliga effekter (9, 10). Inga bevis för att beståndsdelarna i stevia orsakar cancer eller fosterskador har ännu inte hittats.
Det har även förekommit rapporter om allergiska reaktioner mot Stevia. Det handlar i huvudsak om personer som är allergiska mot besläktade växter såsom ringblommor, krysantemum, prästkragar och ambrosia.
Steviosid har även sammankopplats med lätt intolerans hos ett fåtal personer. Detta visar sig ofta i form av vätskeretention (ödem), domningar och yrsel.
Stevias eftersmak
En stor nackdel som väldigt många rapporterar om är att Stevia ger en bitter eftersmak som påminner starkt om lakrits. Vissa experter påstår att styrkan i denna eftersmak har med kvaliteten på den Stevia som används att göra. Oavsett gör denna eftersmak att Stevia är svår att använda vid smaksättning, framförallt i proteinpulver där sötman lätt tar över hela smaken och den bittra lakritseftersmaken blir extra tydlig.
Många produkter med Stevia blandas därmed tillsammans med erytritol, lo Han Guo, sukralos eller andra sötningsmedel för att smaka bättre. Samtidigt rapporteras det om att olika tillverkare av Stevia har stora skillnader i sötma och bitterhet och att man får prova sig fram.
Andra påståenden om sötningsmedel
Annan vanlig kritik som riktas mot sötningsmedel handlar om dess förmåga att stimulera frisättning av insulin och leptin, vilket stimulerar aptiten och ökar suget efter kolhydrater. Detta har huvudsakligen visat sig vara sant i djurstudier och är anledningen till varför vissa djuruppfödare i bland annat USA och Indien tillsätter Neotam i djurfodret för att få djuren att äta mer och snabbare gå upp i vikt. Neotam är en mer värmetålig variant av aspartam.
En sammanställning av forskningslitteratur från 2010 (11) pekar på att aptitretningen hos människor är individuell med en stark korrelation mellan en persons vanliga intag av en smak och dennes föredragna intensitet för denna smak. Med andra ord, gillar du smaken av sött kommer sötningsmedel att ge samma sug som om du åt eller drack något sötat med vanligt socker.
Sammanfattning
Stevia är idag ett intressant alternativ och vi följer noga forskningen och utvecklingen kring det. Med tanke på att det endast varit godkänt sedan 2008 (USA) och 2011 (Europa) gör att det fortfarande finns relativt lite forskning runt Stevia i sin kommersiella koncentrerade form rebaudioside A.
En annan nackdel är dess bittra eftersmak som gör det mycket svårt att smaksätta olika produkter, framförallt aminosyraprodukter och proteinpulver.
Baserad på dessa fakta, livsmedelverkens rekommendationer samt att aspartam har använts längst inom livsmedelsindustrin av alla tillgängliga sötningsmedel på marknaden anser vi att aspartam fortfarande är det bästa och säkraste alternativet vid sötning och smaksättning av livsmedel.
Vi bevakar ständigt nya studier och rapporter kring sötningsmedel och eventuella alternativ och kommer givetvis, så fort något av intresse sker, att hålla dig som konsument upplyst.